LO Wanja Lundby - Wedin. Regelbunden objektiv kompetensutvärdering löser problemet.

Kommentar till "Utsorteringen måste upphöra" i SVD 20050116 av LO Wanja Lundby – Wedin. (Hennes artikel finns att läsa längst ner på denhär sidan):

Regelbunden objektiv kompetensutvärdering och ett annorlunda chefskap löser problemet.

Wanja Lundby-Wedin, jag har under en 10 års period själv hjälpt fler än 500 personer, som inte platsat i ett företag till en ny karriär i ett annat företag, där de blivit ovärderliga.
Orsaken till att de inte platsar är, mycket riktigt, i många fall sjukdom och låg prestation, men sjukdomen är orsakad av vantrivsel på jobbet (psykosomatisk), som i sin tur orsakats av felaktiga arbetsuppgifter och oförstående chefer.

Att försöka utbilda sig ur arbetsmarknadskrisen är en lösning som klart förvärrar situationen. Vi är i Sverige mycket dåliga på att ta till vara på de kunskaper som finns hos personalen (medel-nyttjande graden ligger på låga 20 %) mer utbildning sänker bara den siffran och problemet blir ännu större.

En lösning som vi arbetar mycket framgångsrikt med är ett annorlunda chefskap med bl.a. regelbunden objektiv utvärdering av alla medarbetares kompetens (förmåga att prestera resultat). Det har tagit oss drygt 10 år att utveckla CMS modellen, som även finns som mjukvara. De som inte platsar är röda i modellen och kan tas om hand innan de hinner bli sjuka, till nya mer lämpliga arbetsuppgifter. Det skall vara kul att gå till jobbet.

Dessutom ökar vi engagemanget hos medarbetarna 1 % för varje 1 % som vi kan nyttja deras kompetens bättre, vilket ger företaget starkare konkurrenskraft. Att arbeta så här ger en situation där alla blir vinnare.

Hans Sogell, Rektor i Karriärskolan & Konsult hos MänniskoKraft aB, 070 214 00 00
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Publicerat 16 januari 2005 i SVD

Utsorteringen måste upphöra

Att inte duga Tusentals människor sorteras bort ur arbetslivet eftersom de "inte duger". Det måste bli möjligt att arbeta efter sin förmåga. Trösklarna tillbaka in i arbete måste sänkas, skriver Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande och föreslår en höjning av det så kallade lönebidraget.

Svensk arbetsmarknad fungerar idag i stor utsträckning som en sorteringsmaskin. Den delar upp människor i grupper. På ena sidan står de som kan jobba till 100 procent och som därmed ofta har jobb.
På den andra sidan finns de som av olika skäl inte har 100 procents arbetsförmåga och som ofta sorteras bort från arbetsplatserna. Det är ett fruktansvärt slöseri som pågår.
Drygt 12 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden som förtidspensionerade med sjukbidrag och i långa sjukskrivningar. Långsiktigt är det en ohållbar situation.

För att trygga välfärden, öka tryggheten och minska orättvisorna behöver Sverige fler i arbete. Ska vi klara en uthållig välfärd måste alla ges möjlighet att bidra och arbeta efter sin förmåga.

Ska det bli möjligt måste vi bort från ett synsätt som handlar om människors oförmåga och istället måste varje individs förutsättningar och förmåga stå i centrum.
Det är givetvis flera insatser som behöver göras. Den som är långtidssjukskriven måste få rehabilitering och
arbetsplatserna måste anpassas efter de anställda.
AMS måste få ett tydligare uppdrag att arbeta med yrkesinriktad rehabilitering. De ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna som nu kommer att införas kan få positiva effekter för en bättre arbetsmiljö och för en bättre rehabilitering.

Det måste också bli lättare för dem som inte är fullt friska och högpresterande att få komma tillbaka i arbete.
Samtidigt vet vi att alla inte kommer tillbaka till en reguljär anställning.
I dag är det knappt två procent av arbetskraften som får någon form av sysselsättningsstöd för att få bidra med sitt arbete.
En höjning av taket i lönebidraget skulle ge fler möjlighet att återkomma i arbete. Taket på endast 13 700 har legat still sedan början av 1990-talet.

I takt med stigande löner innebär det att nivån successivt urholkats. Det nuvarande taket stänger ute många från möjligheten att få jobb. Det är illa nog att taket legat still, men subventionen har också sänkts för den enskilde individen. Det får inte ske enbart i
syfte att spara pengar.
För att bryta den negativa utvecklingen måste arbetsgivarna, de fackliga organisationerna, regeringen och riksdagen ta ett gemensamt ansvar.
Alla som tvingas leva på sjukbidrag och förtidspension när de i stället skulle kunna jobba och få lön och betala skatt, måste få en möjlighet att göra det.

Att förändra synen från oförmåga till förmåga och höja dagens tak i lönebidraget är en väg. Fler måste få möjlighet att jobba i ett lite lugnare tempo.

Att riva trösklarna till arbetsplatserna och få in fler som kan jobba skulle betyda oerhört mycket. Givetvis för den enskilde individen, men också för uthålligheten i välfärden. Det borde inte vara så svårt - om bara viljan finns. Att anpassa anställningarna efter arbetsförmågan är en riktig väg att gå för att både minska sjuktalen och öka sysselsättningen.

Det behövs radikala förslag som stärker möjligheterna för fler att komma tillbaka i arbete. Taket för lönebidraget måste höjas som ett första steg. Men det behövs också ett bredare
grepp. Utbudet på arbetsmarknaden behöver breddas. Arbetslinjen måste gälla alla, också de som av olika skäl hamnat utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Klarar vi inte det kommer vi att få se mer av moderaternas utpekande om bidragsberoende människor.

Moderaterna stämplar ut alla som av olika skäl befinner sig utanför arbetsmarknaden som bidragsberoende. Det spelar ingen roll om man är allvarligt eller tillfälligt sjuk, långvarigt eller kortvarigt arbetslös, diskrimineras på grund av kön eller etnicitet eller om det finns jobb eller inte.

Att människor inte har arbete är enligt moderaterna alltid ett individuellt problem. Lösningen är som alltid att sänka bidragen och pressa ner levnadsstandarden för att göra människor mer benägna att ta vad som erbjuds. Mellan raderna ska vi förstå att arbetslösheten egentligen beror på dålig arbetsmoral.

Men vi kan inte bara ställa krav eller skuldbelägga människor som av olika skäl inte kan prestera fullt. Trösklarna till arbetslivet måste minska.
Nästan all
debatt i dag kretsar kring alla som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Alldeles för lite handlar om vad som behöver göras för att fler ska kunna komma tillbaka.
Det är först när det finns möjligheter som det är rimligt att ställa krav. Idag erbjuder samhället alldeles för lite.

Arbetsgivarna har huvudansvaret för att anpassa arbetsplatserna efter de anställdas förmåga, men alla har ett gemensamt ansvar för att se till att de ekonomiska förutsättningarna finns.

WANJA LUNDBY-WEDIN